Det var aldrig fel på henne

Den här veckan fattade regeringen beslut om att tillsätta en nationell NPF-delegation.

För många är det säkert bara ännu ett politiskt beslut. För mig väcker det minnen om allt det min familj gått igenom – och hopp om att färre barn och familjer ska behöva gå samma väg.

Mina tankar går direkt till Hanna.

Det finns en fråga jag önskar att inget barn någonsin skulle behöva ställa sig:

“Vad är det för fel på mig?”

Jag vet hur den frågan låter. Jag har hört den hemma vid vårt köksbord och sett den i Hannas ögon när hon försökte förstå varför vänskaper gång på gång tog slut och varför det som verkade så självklart för andra var så svårt för henne.

Vår resa började redan när Hanna gick i årskurs sex. Det som först såg ut som utmaningar i skolan och småbråk med kompisar växte så småningom till en vardag fylld av konflikter, missförstånd, möten, oro och en växande känsla av att inte räcka till. Hela högstadiet blev en kamp – inte bara för att klara skolarbetet, utan också för att hitta sin plats i ett socialt sammanhang där hon varje dag försökte förstå regler som verkade självklara för alla andra.

Vi satt i många möten med skolan. Människor som ville väl och gjorde sitt bästa utifrån den kunskap de hade. Ändå handlade samtalen nästan alltid om vad Hanna behövde göra annorlunda – anpassa sig, försöka lite mer och orka lite till. Och jag tänker ibland att vi vuxna, inklusive jag själv, alltför ofta hamnar där. Vi letar efter vad barnet behöver förändra, när vi kanske borde ställa en helt annan fråga:

Vad är det vi vuxna behöver göra annorlunda?

Jag minns särskilt ett samtal med Hanna under hösten i tvåan på gymnasiet. Efter flera års kamp började vi inse att hon kanske inte skulle orka gå klart gymnasiet, trots att det var en dröm hon burit på så länge. Jag påminde henne om den drömmen, om att en dag driva en egen hotellkedja.

Jag sa:

“Men Hanna, då är det ju viktigt att du går klart gymnasiet och tar studenten.”

Hon tittade på mig en lång stund innan hon svarade:

“Mamma… det viktigaste för mig just nu är att ens fylla arton.”

Den meningen har följt mig varje dag sedan dess.

För där och då förstod jag att vi inte längre pratade om skolan.

Vi pratade om livet.

När ett barn gång på gång känner att det inte räcker till kan följden bli psykisk ohälsa, ångest, depression, självskadebeteende, skolfrånvaro och en framtidstro som sakta försvinner.

Mitt i allt det svåra fanns det ändå ett första litet ljus. Sommaren mellan första och andra året på gymnasiet fick Hanna ett sommarjobb och när sommaren var slut fick hon frågan om hon ville stanna kvar. Någon såg något i henne som hon själv hade svårt att se. De trodde på henne, gav henne en chans och lät henne vara precis den hon är. Arbetet löste inte allt, men där fick hon höra till. För första gången på många år såg jag henne börja tro på sig själv igen.

När vi senare tog det svåra beslutet att lämna gymnasiet fanns arbetet kvar.

Det var först då jag började förstå det som diagnosen egentligen försökt hjälpa oss att förstå hela tiden.

Diagnosen förändrade inte Hanna. Den hjälpte oss att förstå henne.

Först då började jag också förstå hur mycket bristen på kunskap om NPF hade präglat vår resa. Inte därför att människor inte brydde sig. Tvärtom. Jag mötte många engagerade vuxna som ville hjälpa. Men alltför ofta försökte vi få Hanna att fungera bättre i omgivningen, i stället för att göra omgivningen bättre på att förstå henne.

Den insikten förändrade inte bara Hanna.

Den förändrade också mig.

Det är därför regeringens beslut att tillsätta en nationell NPF-delegation betyder så mycket för mig. Delegationen ska samla kunskap och erfarenheter och lämna konkreta förslag på hur barn och unga med NPF kan få rätt stöd tidigare och mötas med större förståelse – i skolan, vården och samhället i stort.

Jag förväntar mig att den leder till verklig förändring. Att fler vuxna får den kunskap som gör att barn upptäcks tidigare, bemöts bättre och får rätt stöd i rätt tid. För när kunskapen ökar förändras också bemötandet.

Och ett bättre bemötande kan förändra ett liv.

Och innan jag avslutar vill jag säga tack.

Tack till alla er som såg Hanna när hon själv hade svårt att se sitt eget värde. Till er som lyssnade utan att döma, hade tålamod när andra gav upp och ingav hopp när framtiden kändes som mörkast. Ni kommer kanske aldrig riktigt förstå hur stor skillnad ni gjorde. Men jag gör det. Och jag kommer bära den tacksamheten med mig resten av livet.

Jag vill att färre barn ska behöva växa upp med känslan att det är fel på dem. Jag vill att vi blir bättre på att förstå deras behov, i stället för att först försöka få dem att passa in i våra föreställningar om hur ett barn “ska” fungera.

För Hanna behövde aldrig bli någon annan.

Hon behövde bara få tillåtelse att vara sig själv.

Cilla Gustafsson, riksdagsledamot och ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden