Ett hej är inte en slump – det är en prioritering

Det börjar med ett hej i korridoren.

Men om det hej:et ska bli av – då krävs politiska beslut.

Som skolkurator ser jag varje dag det som inte ryms i några resultatrapporter. Elever med blicken i golvet. Tystnad som döljer utsatthet. Små signaler som, om ingen fångar upp dem, växer till något mycket större. Och jag ser också skillnaden när en vuxen faktiskt stannar upp.

Det är där vi har skolans kanske viktigaste verktyg: närvaro.

Ändå är det just den som pressas bort.

Vi vet varför den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga. Kraven är höga, tempot är uppskruvat – och de vuxna räcker inte till. Inte för att viljan saknas, utan för att tiden gör det. Och tid i skolan är inte en slump. Det är en politisk fråga.

Under lång tid har vi byggt ett system där varje minut ska effektiviseras. Där dokumentation konkurrerar med relationer. Där lärare förväntas leverera resultat – men får allt mindre utrymme att vara just de vuxna eleverna behöver.

Det håller inte.

Och det är här politiken måste bli konkret.

Under den här mandatperioden har vi höjt elevpengen med 10 000 kronor per elev och år. Samtidigt har utbildningsförvaltningen i dag välfyllda utvecklingsfonder. Det saknas alltså inte resurser i sig – det som saknas är tydliga prioriteringar, handlingskraft och förmågan att omsätta resurserna i faktisk nytta för eleverna.

Därför pågår nu en nödvändig organisatorisk översyn. Den kultur som länge fått prägla skolfrågan kan inte fortsätta. Vi måste ställa krav på att rektorer och skolledning stöttar lärarna där det faktiskt räknas – ute i verksamheten, i klassrummen och i korridorerna.

För sanningen är enkel: en elev som inte känner sig trygg lär sig sämre. En elev som utsätts för mobbning – öppet eller i det tysta – kommer inte att nå sin fulla potential, oavsett hur bra undervisningen är.

Därför kartlägger vi nu vilka resurser och vilken budget som krävs för att säkerställa mindre klasser – högst 25 elever på högstadiet och högst 20 elever på lågstadiet. Det är inte hela lösningen, men ett avgörande steg för att ge varje elev bättre förutsättningar att lyckas.

Samtidigt vill vi införa resursskolor för elever med särskilt problematisk skolfrånvaro. Det är en tydlig kursändring – en riktning som kräver politiskt mod, handlingskraft och beslutsamhet.

Trygghet är inte ett komplement till kunskap. Det är en förutsättning.

Fokus måste flyttas från åtgärder i efterhand till närvaro i vardagen. Det handlar om tre tydliga prioriteringar:

För det första: fler vuxna där eleverna faktiskt är. I klassrum, korridorer och gemensamma ytor. Vuxennärvaro ska inte vara något “extra” – det ska vara en självklar del av uppdraget.

För det andra: en skola som orkar vara tydlig. Med fungerande klassrum, starkt ledarskap och nolltolerans mot mobbning. Rutiner ska inte bara finnas på papper – de ska fungera i praktiken och skydda den som utsätts, inte belasta den som redan far illa.

För det tredje: bättre förutsättningar för lärarna. Mindre administration, mer tid för eleverna. För vi kan inte kräva att lärare ska se varje elev – och samtidigt organisera bort möjligheten att göra just det.

Det här är inte mjuka frågor. Det är kärnan i skolans uppdrag.

Som politiker behöver vi också vara ärliga: varje gång vi lägger på nya uppgifter utan att ta bort gamla, varje gång vi accepterar att personal går på knäna – då väljer vi bort det där hej:et i korridoren.

När de tidiga signalerna missas blir konsekvenserna större. Mobbning som hade kunnat stoppas växer. Psykisk ohälsa fördjupas. Insatserna som krävs senare blir både mer omfattande – och mer kostsamma.

Att investera i närvaro är inte naivt. Det är ansvarsfull politik.

Det handlar inte om att varje lärare ska vara kurator. Det handlar om att varje elev ska möta vuxna som har möjlighet att vara just vuxna – uppmärksamma, närvarande och engagerade.

Men då måste vi också styra mot det.

Vi behöver mål som inte bara mäter resultat på papper, utan också trygghet i korridorerna. Vi behöver följa upp arbetsmiljön på riktigt. Och vi behöver våga prioritera det förebyggande arbetet – även när resultaten inte syns i nästa års statistik. För de syns i människors liv.

Ett hej i korridoren kan verka obetydligt. Men kulturen i skolan måste bäras av just det – inte av en tystnadskultur där maktkamp och prestige tillåts ta plats.

Ett hej. Ett enkelt kvitto på något mycket större:

att det finns tid, att det finns närvaro, att det finns ett system som ger utrymme för relationer.

Eller att det inte gör det.

Så låt oss sluta ta det för givet.

Ett hej i korridoren är inte en slump.

Det är resultatet av politiska prioriteringar.

Prioriteringar som vi är handlingskraftiga nog att faktiskt göra verkstad av.

Alexandra Reit (M), ledamot, kultur- och fritidsnämnden