Så påverkar jobbskatteavdraget vanliga löntagare
Jobbskatteavdraget är inte ett bidrag. Det handlar om att den som arbetar får behålla mer av sin egen lön.
Under veckan har jag hamnat i flera diskussioner om Moderaternas vallöfte om ungefär 1 000 kronor mindre skatt i månaden för den som arbetar.
Det har varit intressant. Inte minst eftersom samma invändning dykt upp gång på gång:
“Det där gynnar bara de rika.”
Det är ett påstående som upprepats så många gånger genom åren att många verkar ta det som en självklar sanning. Men ju mer jag funderat på det, desto mer har jag känt att vi kanske behöver stanna upp och prata om vad jobbskatteavdraget faktiskt är.
För jobbskatteavdraget är inte ett bidrag. Det är inte pengar som staten delar ut.
Det handlar om att den som arbetar får behålla mer av sin egen lön.
När jag tittar på debatten får jag ibland känslan av att många fastnar vid vem som får mest tillbaka i kronor, men missar att titta på hur mycket skatt som faktiskt betalats in från början.
Den som tjänar 25 000 kronor i månaden får ungefär 1 400 kronor mer kvar i plånboken tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 55 000 kronor får ungefär 2 700 kronor mer kvar.
Och där brukar debatten ta fart.
“Där ser ni! Den som tjänar mer får ju mer!”
Ja, det stämmer.
Men då måste man ju också titta på nästa kolumn.
Den som tjänar 55 000 kronor betalar samtidigt nästan tre gånger så mycket skatt som den som tjänar 25 000 kronor.
Det känns som en ganska relevant detalj att ha med i kalkylen.
Det är lite som när en butik delar ut bonus till sina kunder. Den som handlat för 10 000 kronor får normalt mer bonus tillbaka än den som handlat för 1 000 kronor.
Ingen står då och hävdar att kunden som handlat mest blir subventionerad av kunden som handlat minst.
De flesta inser att bonusen hänger ihop med hur mycket man faktiskt bidragit med från början.
Av någon anledning verkar just den logiken ibland försvinna när diskussionen handlar om skatt.
Det som fascinerar mig är att delar av vänstern nästan alltid verkar fokusera på den sista kronan någon får behålla, snarare än de många tusenlappar som redan betalats in i skatt.
Och det stannar inte vid jobbskatteavdraget.
Nu diskuteras återigen olika former av miljardärsskatter och nya skattehöjningar. Som om problemet i Sverige vore att människor och företag får behålla för mycket av sina egna pengar.
Och visst, det låter kanske lockande när man säger det snabbt.
Men ibland får jag känslan av att vänstern tänker att människor, företag och investeringar bara kommer stå kvar oavsett vilka villkor som erbjuds.
Så fungerar det inte.
Företagare, investerare och människor med stora tillgångar sitter inte fastskruvade i marken. Om villkoren blir sämre flyttar investeringarna någon annanstans.
Och när investeringarna flyttar följer ofta framtida jobb, företag och skatteintäkter med.
Det är egentligen inte konstigare än att vi själva jämför elavtal, bolån eller priser i mataffären. De flesta av oss försöker fatta kloka beslut utifrån våra förutsättningar.
Företag och investerare gör precis samma sak.
Det betyder förstås inte att människor med höga inkomster inte ska betala skatt. Det gör de redan, och ofta betydligt mer än de flesta verkar tro.
Men någonstans här blir också skillnaden mellan höger och vänster ganska tydlig.
Jag möter ofta uppfattningen att lösningen på samhällsproblemen är att staten ska ta in lite mer pengar.
Själv har jag alltid ställt mig en annan fråga:
Hur mycket av lönen ska egentligen få stanna hos den som faktiskt har tjänat ihop den?
För mig handlar det här egentligen om något större än jobbskatteavdraget.
Det handlar om synen på arbete.
Jag tycker att den som utbildar sig, arbetar, driver företag, tar ansvar eller går till jobbet varje morgon ska få behålla lite mer av resultatet av sina egna ansträngningar.
Det är därför jag tycker att jobbskatteavdraget är en bra idé.
Inte för att gynna de rika.
Utan för att det ska löna sig bättre att arbeta.
Cecilia Gustafsson, ordförande Arbetsmarknads- och socialnämnden