Ge Trollhättans platser tillbaka till rätt människor

Kan en invånare vara fel?

Det är en obekväm fråga. Men jag tycker ändå att den behöver ställas. För ibland blir vi så rädda för att låta hårda att vi slutar vara ärliga.

Jag tror på att beskriva verkligheten för vad den är och göra något åt det.

För vad kallar vi det när våra gemensamma platser tas över av narkotikahandel, hot eller skadegörelse? När människor som vill göra rätt för sig drar sig undan, medan andra breder ut sig? Då har något gått snett – inte bara i staden, utan i hur vi använder den.

När vi tog över styret i Trollhättan 2022 var det precis där vi stod. För många av våra finaste miljöer hade blivit platser man undvek snarare än sökte sig till.

Det är lätt att vänja sig vid en sådan utveckling. Att tänka att “så här är det väl nu”.

Men det är inte acceptabelt.

Det som däremot ger hopp är att utveckling går att vända.

Idag ser vi ett tryggare centrum, minskad brottslighet och en stad där fler människor faktiskt vågar ta plats igen. Nationellt ser vi samma trend – och lokalt i Trollhättan går det till och med snabbare. Områden som tidigare pekats ut som utsatta har lyfts bort från listor. Det är inga mirakel. Det är resultat av prioriteringar.

I Samhällsbyggnadsnämnden, där jag sitter, har vi gjort mycket för att bidra till trivsel och trygghet i vårt centrum. Vi har bland annat gett staden en ny Kungsgata. Vi har omformat allén och skapat en ljusare och mer öppen stadsmiljö. Vi har ökat besöksantalet till centrum genom fler lekplatser, större friheter och utökade öppettider för våra restauranger och deras uteserveringar. Vi utvecklar Strandgatan, tillför mer grönska och gör staden mer levande. Vi röjer buskage och snår, öppnar upp siktlinjer och belyser tidigare mörka och otrygga gränder.

Det är inga enskilda åtgärder som gör skillnaden – utan helheten.

Men trygghet handlar inte bara om att trycka tillbaka det som är fel. Det handlar minst lika mycket om vad vi väljer att bygga upp i stället.

För mig blir det tydligt när jag står vid Kanaltorget.

Det är en av stadens vackraste platser – precis vid vattnet. Och samtidigt en plats som länge känts tom, lite bortglömd, ibland till och med otrygg. Det är ett slöseri, inte bara på yta utan på möjligheter.

Så jag ställer mig själv en enkel fråga: vilka borde egentligen äga den här platsen?

Mitt svar är lika enkelt.

De äldre.

De som bor i området. De som har byggt upp vårt samhälle. De som ofta passerar utan att riktigt ha någon självklar plats att stanna på.

Därför driver jag frågan om en seniorlekplats just här. Och ja – namnet är valt med glimten i ögat. Men innehållet är på största allvar.

Jag ser framför mig en plats där det händer saker. Där man kan slå sig ner i solen, mötas över en kopp kaffe, delta i enkla aktiviteter eller bara vara en del av ett sammanhang. En plats där föreningar och näringsliv kan bidra med liv och rörelse. Där barnbarn och morföräldrar möts, naturligt och utan ansträngning.

Kort sagt: en plats där ensamheten får mindre utrymme.

För det är där allt landar.

Vi pratar ofta om trygghet i siffror – antal brott, statistik, trender. Men en av våra största utmaningar syns inte alltid i statistiken. Den sitter i tystnaden hemma hos människor som inte längre har någon självklar plats i vardagen.

Ofrivillig ensamhet bland äldre är ett växande folkhälsoproblem. Och det är ett ansvar vi inte kan prata bort.

Därför handlar stadsutveckling inte bara om byggnader, belysning eller ordningsfrågor. Det handlar om att skapa sammanhang. Om att bygga en stad där människor faktiskt vill – och får – vara en del av något.

En stad där vi inte bara tar tillbaka platser från otrygghet, utan också fyller dem med värme.

Det är då vi på riktigt ger våra bästa platser till rätt människor.

Och kanske är det just där vi visar vilka vi själva vill vara som stad.

Kajsa Riquelme (M), ledamot i Samhällsbyggnadsnämnden